När jag var på Liseberg för ett tag sedan var det en 8-årig kille som stirrade fascinerat på ett vattenflöde som tycktes trotsa alla naturlagar och rinna uppåt. Visserligen lutade allting annat omkring oss, inklusive golvet - men vattnet rann enligt honom bevisligen uppåt. Vilket osökt får mig att associera till ett annat tillfälle där jag och ytterligare två personer kliade oss i huvudet över vad vi såg - för trots att inga lutande väggar byggts för att lura ögat så verkade faktiskt vattnet i en bäck att rinna från en lägre punkt mot en högre. Det som i båda exemplen lurade ögat var att dikesbotten och släntlutningen långsamt förändrades och gav illusionen av vatten som tycktes trotsa den allmänt vedertagna definitionen av tyngdacceleration på 1 kilopond eller SI-systemets newtonenhet av 9,80665 m/s², vars exakta siffervärde fastställdes 1901 av 3:e Allmänna konferensen om mått och vikt och avsåg orter på 45° latitud, med en senare definierad formel för godtycklig latitud baserad på jorden som en homogen och ytmässigt slät rotationsellipsoid, vilken ger att för en ort i Sverige med ospecificerad latitud bör användas 9,82 m/s². Vattnet framför oss uppträdde dock som om tyngdaccelerationen vore behäftad med ett fel eller åtminstone ett viktigt undantag. Detta var nu emellertid endast en synvilla. Dock kan ju vatten som bekant förflytta sig uppåt, men då med hjälp av adhesion – vätskans dragingskraft mot kapillärytan och kohesion – de krafter som verkar mellan vätskans molekyler, men det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar