Nygamla orter och schakt

Jag har en stor fascination för gruvor, vilket ni säkert redan har förstått om ni följt min blogg under sommaren. Denna gång har jag besökt Tabergs järnmalmsgruva. En gruva som idag är fredad från vidare brytning, men där länsstyrelsen sköter guidning för allmänheten i de stora tunnlar och bergrum som döljer sig i bergets inre. Idag var det stort kalas i Taberg när man firade Bergets Dag. På vägen mot gruvingången passerade jag sockervaddstånd, lotterier, agility-tävling, knatterace och artistuppträdanden på scenen nedanför berget. Mitt mål var ju dock ett par timmars fotograferande i gruvans inre. Guiderna hade hängt upp oljelampor längs väggarna och dessa spred ett varmgult ljus som mjukt fladdrande lyste upp den svarta malmen i orternas tak och väggar. Istället för att tynga presentationen med en massa text följer här några av de bilder jag tog i den svagt upplysta gruvan.

Mohombi med massor

Vilka talanger det finns runt om oss. Har under eftermiddagen fått lyssna till ungdomar, både lokalt från området och nationellt - med några artistgrupper från Blekinge, Oskarshamn och Örebro. Det var en upplevelse att se lokala ungdomar kliva upp på scen och få ta emot publikens jubel. De lyftes av stämningen och genomförde ett fantastiskt shownummer med rap och hiphop fyllt av glädje, energi och värme.
Apropå värme - det var varmt idag - säkert över 27 grader. Vattenflaskor delades ut bland dem som stod framme vid kravallstaketetför att de inte skulle svimma. Sist på programmet stod ett uppträdande av en musikartist som jag aldrig hört talas om. Han kom tydligen direkt från Örebro och  var försenad så de tre konferenciererna fick uppehålla publiken med diverse aktiviteteer. Nåväl, mötet kördes igång.

Full fart för festen

Områdesfesten är i full gång och kommer att ånga vidare ända fram till kl 18 ikväll.

Det finns hoppborg, spaceball och brandstege att åka upp i. Lotterier, ballonger, godisstånd och en massa härliga uppträdanden från scen.

Strax blir det "unga röster" på scen med hiphop, dans, sång m.m. och grafittimålning. En go stämning och stort drag...!

stolpar och stalp

 Äntligen!

Ett nytt checkpointsläpp innebär att jag nu har 15 nya orienteringskontroller att lokalisera ute i skog och mark. Även denna gång har stolparna placerats i områden jag visserligen varit i förut, men aldrig haft någon anledning att studera i detalj.

Extra kul tycker jag var att en av kontrollerna med ledtråden "brunnen" var placerad precis intill ett brunnslock av den gamla härliga gjutjärnsmodellen. Denna typ av brunnslock, eller "dexlar" som vi kallar dem på fikonspråk, har hängt med i många år inom vatten- och avloppsbranschen och kommer att fortsätta fungera i många decennier till tror jag.

Det var fantastiskt att "upptäcka" ett nytt vattenfall med 14 meters höjdskillnad och ett stalp med brusande vatten. Kunde inte låta bli att stanna en god stund för att fota vattnets rörelser. Vandringen tog mig längs slingrande stigar och många trappor som var blankslitna i stegen av många generationers vandrare som tagit sig fram långs ån med sitt dånande, brusande och livgivande vatten.

Just i dag var vattnet ovanligt brunfärgat, vilket gav ett varm färgton i det tidiga morgonljuset och mot en fortfarande grönskande lövfond.

En och annan blomma fångade även mitt intresse denna varma och ovanligt fuktiga förmiddag så här i slutet av augusti. Ta hand om er ! Nu ska jag gå på områdesfest. Kanske blir det några bilder från denna. Hej på er...!

Pumpar efter regn

De senaste årens allt intensivare regn skapar problem för kommunernas avloppssystem, vilka inte är dimensionerade för kraftiga störtregn. De är gjorda för att klara vattenmängderna, men inte när allt kommer på 20 minuter istället för 12 timmar. Var igår nere i källaren på en avloppspumpstation som blivit helt vattenfylld när sjön i närheten hastigt steg häromåret och dränkte stora strandarealer.

För att undvika problemet i framtiden pågår ett stort arbete med att bygga om och höja hela pumpstationen med 80 cm och bräddpump-ningssystemet byggs om för att klara högre vattenstånd i sjön. Detta innebär bland annat att det byggs en "skorsten" för bräddavloppet som slutar en dryg meter över golvet. Ett par meter nedanför kanten finns sjöns vattenyta som står i förbindelse med pumpstationen genom en bräddkanal.

Brahereservat med fallhöjd och fukt

Tänkte skriva några raden om en utflykt jag gjorde för några dagar sedan till ett naturreservat utmed Vätterns östra strand. Det mest bestående intrycket av detta reservat är dess häftiga vandringsled som erbjuder två totalt skilda upplevelser och naturtyper - från startpunkten och söderut går leden genom torra och steniga hällmarker med gles gran och tallskog, för att sedan tvärt vika av lodrätt ned mot Vätterns vattenyta och sedan slingra sig fram genom en fuktmättad, nästan tropiskt tät och frodig växtlighet.

Som jag har rapporterat om tidigare har jag ju denna sommar fått lära mig att identifiera orkidén knärot (Goodyera repens). Vilket nu gör att jag hittar denna orkidé vart jag än beger mig. Detta naturreservat var inget undantag, jag fann massor av knärot, flera hundra, vilka noggrannt rapporterades in till artportalen, där alla årets fynd av knärot bör uppges eftersom man just 2011 har speciellt fokus på just knärot. 

Längs vandringsledens första del kunde jag inte låta bli att göra små avstickare och kika på spännande mossor och lavar i ett ganska stort område med nedfallna och mossövervuxna lövträd.

Fann några roliga motiv med grupper av små svampar som har till synes oändliga ytor att bre ut sig på men ändå knölar de ihop sig och trängs på en pytteliten yta i någon liten rotvinkel. För att få plats så många som möjligt bygger de dessutom små höghus med flera våningar av svamp på höjden.

Ibland bildar de ett sådant tätt gytter av svampar att de nästan börjar bilda en matta av svamphattar. Det måste vara något verkligt begärligt substrat de växer på eftersom så många vill vara med och dela på kakan av näring som det multnande underlaget kan ge.

Tog även en bild på stinksyska som bildar blommor som i närbild ser ut som små rosa nallebjörnar, eller robotar, eller gosedjur, eller tja, bedöm själv vad du tycker det liknar på bilden till höger.

Som jag nämde så vänder vandringsleden längt i söder för att gå tillbaka norrut. Precis där den vänder finns ett underbart vattenfall, en oas av porlande och forsande vatten inbäddad i skir bokskogsgrönska. En plats jag definitivt kommer att återvända till. Wow! Jag blir imponerad av naturen när den bildar sådana fantasifulla och levande konstverk av sten och vatten som kontrasterar så fint mot en grönskande lövkronsfond.

En fjäril fladdrade förbi och gick in för landning på en blomma i närheten. Snabbt var jag framme med kameran och lyckades fånga den kvicka fjärilen på bild.

Ännu en lyckad dag i naturen i trevligt sällskap och med kameran redo för nya okända motiv längs vägen.

Täckjacka och stövlar i högsommarvärmen

Jag var under gårdagen med på en utforskning av en gammal nedlagd koppar- och nickelgruva. Det kändes underligt att packa ned dunjacka, fodrad tröja och fodrade stövlar mitt i högsommarvärmen, men de behövdes verkligen. Inne i gruvan låg temperaturen som vanligt året runt på stadiga +8 grader. Det var skönt med jackan. Den skyddade till viss del även mot smuts - jag måste erkänna att jag inte tänkt på hur smutsigt det kan vara inne i gamla gruvor.

Den här gruvan hade tre lodräta schakt upp till markytan genom vilka gruvspel hade lyft upp malm och slagg för anrikning. Detta gruvområde, precis som så många andra har enorma varphögar kring anrikningsverken.

Det kompakta mörkret i en gruva innebär enormt spännande fototekniska utmaningar. Inte för att kameran inte klarar att få välexponerade bilder - det fixar man med att slutartiden görs tillräckligt lång - utan för att autofokusen inte fungerar i mörker och det är oerhört svårt att veta var skärpan ligger i bilden när man inte ser ett skvatt i sökaren i en kolsvart gång, det blev att gå på känn, och det lyckades ganska bra, om jag får säga det själv.

En verklig bonus är dock att kameran, tack vare slutartider på åtskilliga sekunder och minuter kan uppfatta färger och ljusskiftningar som vi människor aldrig kan se med ögonen i mörker. Vi uppfattar ju bilder med hjälp av näthinnans tappar och stavar, där tapparna (främst lokaliserade till den s.k. gula fläcken) uppfattar färger och stavarna gråtoner. Eftersom tapparna är specialiserade på en färg vardera av rött grönt och blått och därför behöver tre celler per "pixel" så blir kontrasten sämre med vårt färgseende, där är stavarna överlägsna eftersom de alla ser samma gråskala, dvs tätare mellan "pixlarna", och därmed kan ge mycket högre upplösning i bilden till hjärnan.

Vi kan därför öka kontrastseendet i mörker genom att titta strax bredvid målet eftersom bilden då projiceras bredvid gula fläcken och på stavarnas område. Nackdelen är att vi inte ser färger, men detta gör ju inget i gruvans mörker eftersom det reflekterade ljuskvantat från mörka gruvväggarna ändå är för svag för att förmedla tillräcklig färginformation för att vara intressant. Det är därför alltid extra spännande att titta på kamerans bilder när man kommer hem efter ett gruv- eller grottbesök.

För att ändå kunna få bra och färgade bilder i en gruva kan man utnyttja kamerans långa slutartid till att "måla" fram väggarnas färger med ficklampans varmvita ljus som man sveper över stora ytor medan kamerans slutare står vidöppen. En blixt är ofta alldeles för dålig i massivt stora mörka gruvsalar. Blixtljuset "sugs" bokstavligen upp av väggarna.

En annan utmaning man har som fotograf i gruvor är kondens på linserna - så länge kameran är varmare än luften är det inget problem, men på väg ut - eller upp - genom gruvan är kameran kallare än den varma och alltmer fuktmättade luft man möts av, vilken väldigt lätt kondenserar på objektivet och ger heldimmiga bilder - men även detta går ju att lösa! Upplevelsen av att klättra omkring inne i gruvans orter, schakt och malmkyrka var otroligt häftig!

Vilket imponerande arbete som har lagts ned på att tömma bergets inre på dess rikedomar. Ficklampornas sken återspeglades mot malmen i olika färgnyanser, vilket gav ett häftigt färgspel på väggarna. I ficklampsken och med ögon som efterhand vande sig vid det svaga ljuset erbjöd gruvan många underbara upplevelser - särskilt när man kommer in i en sal som blir allt större när ögonen tar in det minimala ljus som finns - då glömmer man snabbt stelheten och den bitande kylan i fingrarna. Handskar fungerar inget vidare när man ska fotografera.

På en del platser i gruvan fanns gamla kvarlämnade gruvredskap som stod och rostade - för att inte tala om alla gamla krampor och infästningar som satt inslagna i väggar och tak överallt. Kylan gör visserligen att den kemiska oxidationen av alla järnföremål är relativt långsamt, men likväl obönhörligt enkelriktad. Med tiden kommer alla järnföremål i den gamla gruvan att vittra sönder.

Att stänga av syretillförseln för att bromsa oxidationen är inte möjligt, inte ens under vatten (som ju också  innehåller syre) även om det kan ta lite längre tid eftersom gruvans schakt ofta är fyllda med syrefattigt grundvatten. Dessutom behövs luft i gruvor för att vi människor ska kunna röra oss därinne utan dykartuber.
Visserligen står en fjärdedel av den här gruvan under vatten men det lockade inte mig att dra på en torrdräkt och dyka ner i det knappt fyragradiga vattnet - men det finns dock speleologer, grottforskare, som inte alls drar sig för sådana kylslagna dyk i grottor och gruvor. Jag är dock tacksam att det finns en och annan gruva som är hyfsat tillgänglig utan dykarutrustning.

Det som säkert en del människor i gruvor och grottor kan känna ett visst mått av klaustrofobi av att veta att man har tusentalts ton berg över huvudet och markytan finns någonstans långt där ovanför. Själv tycker jag dock det är så underbart häftigt att gå djupt inne i en grotta eller gruva och kika upp i ett schakt och se himlens blå sken långt, långt däruppe. Dessutom var det säkert mycket värre förr, när folk i bygden mer eller mindre tvingades att arbete nere i traktens gruvor för att kungen eller staten behövde metaller och fattigt statare och bönder behövde daglönen för att klara försöjrningen av familjen utöver vad de steniga och ofta magra småländska åkertegarna kunde producera.

Efter flera timmars klättring och fotograferande var det skönt att komma upp i sommarvärmen igen, kunna räta på ryggen, värma händerna och tvätta både ansiktet och kläderna rena från den slemmigt fuktiga smutsen i gruvan. Men vilken häftigt cool upplevese det var. Jag rekommenderar det varmt!

Små späda pinnar i riset

Har återigen ägnat en dag åt att vandra i naturen. Denna gång valde jag ett naturreservat rikt på lavar och mossor för att utforska den mikroskopiska världen. Dagen bjöd på molningt med upphåll, vilket är perfekt väder för att fotografera i skogen. Började med att följa en markerad vandringsled, men ganska snart började gräset se lite grönare ut en bit bort så jag lämnade snart leden och gav mig ut i terrängen med kameran i högsta hugg. Tog mig tid att stanna och studera de lågor jag passerade för att se om där fanns några spännande svampar eller mossor. Mycket svamp har dykt upp de senaste veckorna och många svampbilder blev det. Här kommer några...

 

Egentligen hade jag hoppats kunna fotografera någon av säsongens sista Linneor i området. Efter mycket letande hittade jag visserligen en sista blommande Linnea, men under mitt sökande efter denna råkade jag på ett stort område med mängder av en orkidé som kallas Knärot (Goodyera repens) och som är en oansenlig men förtjusande liten blomma som lever i symbios med en svamp och sprider sig genom en rotstam och ett av växtvärldens minsta frön - de väger bara 0,002 milligram! Eftersom knärot tillhör de hotade arter som av Svenska Botaniska Föreningen utsett tills årets blomma 2011 och alla sveriges floraväktare fått i uppdrag att hålla extra koll på just knäroten så stannade jag ett par timmar för att räkna och fotografera dessa skönheter. Sammanlagt kunde jag räkna till 181 blommande knärot, men har begärt hjälp att räkna om allihop eftersom det lätt skulle kunna finnas dubbelt så många i området om man hade haft mer tid och fler ögon. Jag bjuder på några av de bilder jag tog, varsågod och njut...

 

 

Under min fortsatta vandring stötte jag på ett antal mindre hattsvampar som varierade i höjd från ett par centimeter till en dryg decimeter. Efter omslag i vädret till ostadigt och regnigt under de senaste veckorna har många svampar fått fart och bildat fruktkroppar som reser sig ur myllan och på multnande lågor av barr- och lövträd. Kan någon identifiera svamparna nedan så tar jag tacksamt emot hjälpen...