Låg i helgen i hängmattan under lönnanrnas stora lövkronor och funderade...
Solens strålar bröt igenom lövkronorna som tusentals tunna strimmor av ljus, men trots att hålen i lövkronorna hade alla tänkbara former som månghörningar, romber och parallelltrapetser så var alla spelande och fladdrande ljusfläckar på gräsmattan runda! Inte ens sfäriska eller halvrunda utan perfekt formade cirklar! Hur var detta möjligt?
Jag drog mig då till minnes ett experiment jag gjorde som barn - nämligen att bygga en lådkamera av en skokartong med ett litet hål i ena gavlen och ett smörpapperstäckt rektangulärt hål i motsatt gavel. Stum av fascination såg jag som barn hur en ljuslåga avtecknade sig på smörpappret när jag riktade kameran mot ett ett tänt stearinljus på bordet. Att ljuslågan var upp och ner förklarades av att det lilla hålet fungerade som samlingslins och likt alla sådana linser vänder den projicerade bilden upp och ner. Jag minns att jag log åt tanken att alla bilder som folk hämtade ut i fotoaffären ju faktiskt hade fastnat upp och ner på kamerafilmen.
Precis samma fenomen låg jag nu och studerade under lönnarnas kronor - där skuggan under träden faktiskt utgjorde själva insidan av kameran - jag låg bokstavligen inuti en kamera! Följaktligen var det inte alls underligt att alla projicerade ljusfläckar var runda som solen - det var ju de facto tusentals bilder av solen själv som avtecknade sig mot kamerafilmen - förlåt gräsmattan. Kanske var det just en sådan insikt i en hängmatta under träden en sommardag för länge sedan som ledde fram till uppfinningen kameran... coolt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar