Tillbringade gårdagen i Ekoparken på Omberg. Valde denna gång att utforska de norra delarna och följde den gula vandringsleden "Omberg runt", en runda på sisådär 27 km. En blå himmel med några spridda medelhöga altocumulus- och cumulusmoln och en fläktade vind lovade en vacker dag.
Jag utgick från Stocklycke och vandrade norrut utmed branterna, förbi Marberget och Storpissan och upp till Västra väggar med en magnifik utsikt. Se bilden till vänster. Märkligt att se hur inlandsisen tycks ha stannat upp inför denna massiva bergkam som inte gav efter för isens malande krafter. Extra märkligt eftersom berget är kalkrikt och kalkbergarter ofta är relativt mjuka, i alla fall enligt Mohs hårdhetsskala. Dänger man däremot en sten i huvudet så ger det förmodligen lika stor bula oavsett om det var korund, apatit eller kalkspat, med hårdhet nio, fem resp tre på den tyske mineralogens skala.
Jag utgick från Stocklycke och vandrade norrut utmed branterna, förbi Marberget och Storpissan och upp till Västra väggar med en magnifik utsikt. Se bilden till vänster. Märkligt att se hur inlandsisen tycks ha stannat upp inför denna massiva bergkam som inte gav efter för isens malande krafter. Extra märkligt eftersom berget är kalkrikt och kalkbergarter ofta är relativt mjuka, i alla fall enligt Mohs hårdhetsskala. Dänger man däremot en sten i huvudet så ger det förmodligen lika stor bula oavsett om det var korund, apatit eller kalkspat, med hårdhet nio, fem resp tre på den tyske mineralogens skala.
Nådde efter några timmar stenbrottet vid Borghamn och fascinerades av alla naturens egna mönster som fanns inbäddat i de massiva stenblock som sågats ut ur sandstenen i dagbrottet. Block som sedan sågas till trappor, bänkar och golv i stensågeriet.
För vandringen söderut från Borghamn valde jag att lämna vandringsleden och följa en grusväg längs parkens inre, vilket blev ett lyckokast eftersom jag då fick fota några riktiga juveler som silverfärgad blåvingefjäril Polyommatus amandus, vilka hör till gruppen juvelvingar tillsammans med guldvingar och snabbvingar. Det är ju lite extra kul apropå dess namn att stöta på en hel mängd polyommatus på just Ommas berg. 
En silverstreckad pärlemofjäril Argynnis paphia, fladdrade också förbi och landade strax intill mig på vägen. En flammande orange skönhet av släktet argynnis, vars larver är extra förtjusta i violer. Kan undra om biologin denna dag valt att sammanföra de fyra gamla grundelementens (jord, luft eld och vatten) färger, vattnets blå färg i violerna, luftens djupblå nyans på himlen denna dag, eldens flammande färg hos fjärilen och jordens ockrafärg på marken där den landade - i varje fall en häftig tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar