Att ta vara på vänskap och fylla dagarna med liv

 

Livet tycks ibland oändligt, och ibland så oerhört kort. Vår stund på jorden är naturligtvis bara ögonblicklig om man ser livet ur en geologs perspektiv, där bergskedjornas metamorfiska omvandlingar tar tusentals eller rent av miljoner år. Men samtidigt kan livet tyckas oändligt långt när timmarna kryper fram under tråkiga stunder.

Under några år har jag haft den stora fömånen att få vara kontaktperson åt några ungdomar med olika sociala bekymmer. Just nu har jag kontakt med en underbart klok och underfundig 20-årig kille som brottas med trassliga familjeförhållanden och en lång rad motgångar i livet. Vi brukar ha kontakt en stund varannan dag, ibland möts vi på ett fik, på fritidsgården eller hemma, men oftast via Skype och telefon. Vi delar med oss av händelser från dagen som gått, erfarenheter vi gjort och tankar som dykt upp.

De senaste veckorna har varit ljusa och nästan skimrande vackra för honom - tills livet återigen rasade samman och han ramlade ner i ett nytt avgrundmörker när hans pojkvän gjorde slut för några dagar sedan.

De senaste dagarna har därför varit fyllda med många timmars samtal, mycket känslor, kramar och tårar, men också stunder av skratt och humor kring livets märkliga krumelurer och krumbukter. Att få finnas till för en vän som har det svårt är jobbigt och tungt men samtidigt oerhört lärorikt och givande och jag är evigt tacksam att få finnas där för min vän.

Våra samtal lär mig empati och ödmjukhet inför hur snabbt våra liv kan förändras i grunden och slå undan benen för oss i en trygg livssituation.

Man kan som vän inte ta på sig rollen som psykolog - men att bara finnas där är ofta fullt tillräckligt - även när de rätta orden saknas. Ofta kan jag i våra stunder tillsammans uppleva en innerligt talande tystnad - en ordlös kommunikation fylld av känslor, tankar och en tacksamhet att få dela allt det jobbiga, skam, skuld och oförätter som bubblar upp till ytan hos min vän.

Min vän har tidigare försökt begå självmord och skurit sig i förtvivlan och instängd ångest. Att finnas till för honom kostar tid och empati, men att inte finns till för min vän kan kosta oändligt mycket mer, det kan kosta vänskapen och det kan kosta livet för honom.

Att långsamt långsamt få följa, och ibland bära, en vän ut ur mörker, depression och ångest är för mig så oerhört givande att det lätt väger upp den tid jag lägger på samtal, tröst och stöttning.

Krisen är bara ett tillfälligt tillstånd – den kommer att gå över och även om depressionen förändrar min vän så kommer de goda sidorna tillbaka. Vem som helst kan hamna i en kris. Och under en depression eller kris förlorar vi ofta många av våra goda sidor.

Ibland kan min vän verka personlighetsförändrad och ofta märker han det själv och därför inte kan förstå hur någon kan vilja vara hans vän, när han beter sig så taskigt, så ovillig, så osocial. Det är viktigt att själv då komma ihåg att den vän som jag lärt känna fortfarande finns kvar under skalet, bakom sorgen och ångesten.

Ta vara på dina vänner och kom ihåg att ta vara på livet. Livet är den dyraste gåva vi någonsin får, ta hand om den gåvan väl. Ta vara på dagen som är idag. Se, möt, uppmuntra, bekräfta och lyssna på dina vänner. Utnyttja de dagar ni får tillsammans till enkla men ofta betydelsefulla upplevelser tillsammans. En promenad, en biltur eller en fiskeutflykt på sjön.

Skapa gemensamma upplevelser och historier som ni sedan kan minnas i mörka stunder. Kom ihåg att livet inte är de dagar som gått, utan de dagar man minns. Fyll inte bara livet med dagar - fyll dagarna med liv!

Carpe Diem!