Täckjacka och stövlar i högsommarvärmen

Jag var under gårdagen med på en utforskning av en gammal nedlagd koppar- och nickelgruva. Det kändes underligt att packa ned dunjacka, fodrad tröja och fodrade stövlar mitt i högsommarvärmen, men de behövdes verkligen. Inne i gruvan låg temperaturen som vanligt året runt på stadiga +8 grader. Det var skönt med jackan. Den skyddade till viss del även mot smuts - jag måste erkänna att jag inte tänkt på hur smutsigt det kan vara inne i gamla gruvor.

Den här gruvan hade tre lodräta schakt upp till markytan genom vilka gruvspel hade lyft upp malm och slagg för anrikning. Detta gruvområde, precis som så många andra har enorma varphögar kring anrikningsverken.

Det kompakta mörkret i en gruva innebär enormt spännande fototekniska utmaningar. Inte för att kameran inte klarar att få välexponerade bilder - det fixar man med att slutartiden görs tillräckligt lång - utan för att autofokusen inte fungerar i mörker och det är oerhört svårt att veta var skärpan ligger i bilden när man inte ser ett skvatt i sökaren i en kolsvart gång, det blev att gå på känn, och det lyckades ganska bra, om jag får säga det själv.

En verklig bonus är dock att kameran, tack vare slutartider på åtskilliga sekunder och minuter kan uppfatta färger och ljusskiftningar som vi människor aldrig kan se med ögonen i mörker. Vi uppfattar ju bilder med hjälp av näthinnans tappar och stavar, där tapparna (främst lokaliserade till den s.k. gula fläcken) uppfattar färger och stavarna gråtoner. Eftersom tapparna är specialiserade på en färg vardera av rött grönt och blått och därför behöver tre celler per "pixel" så blir kontrasten sämre med vårt färgseende, där är stavarna överlägsna eftersom de alla ser samma gråskala, dvs tätare mellan "pixlarna", och därmed kan ge mycket högre upplösning i bilden till hjärnan.

Vi kan därför öka kontrastseendet i mörker genom att titta strax bredvid målet eftersom bilden då projiceras bredvid gula fläcken och på stavarnas område. Nackdelen är att vi inte ser färger, men detta gör ju inget i gruvans mörker eftersom det reflekterade ljuskvantat från mörka gruvväggarna ändå är för svag för att förmedla tillräcklig färginformation för att vara intressant. Det är därför alltid extra spännande att titta på kamerans bilder när man kommer hem efter ett gruv- eller grottbesök.

För att ändå kunna få bra och färgade bilder i en gruva kan man utnyttja kamerans långa slutartid till att "måla" fram väggarnas färger med ficklampans varmvita ljus som man sveper över stora ytor medan kamerans slutare står vidöppen. En blixt är ofta alldeles för dålig i massivt stora mörka gruvsalar. Blixtljuset "sugs" bokstavligen upp av väggarna.

En annan utmaning man har som fotograf i gruvor är kondens på linserna - så länge kameran är varmare än luften är det inget problem, men på väg ut - eller upp - genom gruvan är kameran kallare än den varma och alltmer fuktmättade luft man möts av, vilken väldigt lätt kondenserar på objektivet och ger heldimmiga bilder - men även detta går ju att lösa! Upplevelsen av att klättra omkring inne i gruvans orter, schakt och malmkyrka var otroligt häftig!

Vilket imponerande arbete som har lagts ned på att tömma bergets inre på dess rikedomar. Ficklampornas sken återspeglades mot malmen i olika färgnyanser, vilket gav ett häftigt färgspel på väggarna. I ficklampsken och med ögon som efterhand vande sig vid det svaga ljuset erbjöd gruvan många underbara upplevelser - särskilt när man kommer in i en sal som blir allt större när ögonen tar in det minimala ljus som finns - då glömmer man snabbt stelheten och den bitande kylan i fingrarna. Handskar fungerar inget vidare när man ska fotografera.

På en del platser i gruvan fanns gamla kvarlämnade gruvredskap som stod och rostade - för att inte tala om alla gamla krampor och infästningar som satt inslagna i väggar och tak överallt. Kylan gör visserligen att den kemiska oxidationen av alla järnföremål är relativt långsamt, men likväl obönhörligt enkelriktad. Med tiden kommer alla järnföremål i den gamla gruvan att vittra sönder.

Att stänga av syretillförseln för att bromsa oxidationen är inte möjligt, inte ens under vatten (som ju också  innehåller syre) även om det kan ta lite längre tid eftersom gruvans schakt ofta är fyllda med syrefattigt grundvatten. Dessutom behövs luft i gruvor för att vi människor ska kunna röra oss därinne utan dykartuber.
Visserligen står en fjärdedel av den här gruvan under vatten men det lockade inte mig att dra på en torrdräkt och dyka ner i det knappt fyragradiga vattnet - men det finns dock speleologer, grottforskare, som inte alls drar sig för sådana kylslagna dyk i grottor och gruvor. Jag är dock tacksam att det finns en och annan gruva som är hyfsat tillgänglig utan dykarutrustning.

Det som säkert en del människor i gruvor och grottor kan känna ett visst mått av klaustrofobi av att veta att man har tusentalts ton berg över huvudet och markytan finns någonstans långt där ovanför. Själv tycker jag dock det är så underbart häftigt att gå djupt inne i en grotta eller gruva och kika upp i ett schakt och se himlens blå sken långt, långt däruppe. Dessutom var det säkert mycket värre förr, när folk i bygden mer eller mindre tvingades att arbete nere i traktens gruvor för att kungen eller staten behövde metaller och fattigt statare och bönder behövde daglönen för att klara försöjrningen av familjen utöver vad de steniga och ofta magra småländska åkertegarna kunde producera.

Efter flera timmars klättring och fotograferande var det skönt att komma upp i sommarvärmen igen, kunna räta på ryggen, värma händerna och tvätta både ansiktet och kläderna rena från den slemmigt fuktiga smutsen i gruvan. Men vilken häftigt cool upplevese det var. Jag rekommenderar det varmt!